Resan som formade mig till doula
Här delar jag min resa - både som människa och som mamma. Den har format mig till den doula jag är idag och till det stöd jag vill ge andra.
Bakgrund
Vem jag är
Jag, Victoria, föddes hörselskadad och växte upp med lite teckenspråk omkring mig. Med tiden fick jag vägledning i att lära mig prata och uttala orden rätt - något som är vanligt att behöva stöd i som hörselskadad.
Senare i livet hamnade jag på en teckenspråkig arbetsplats där jag fick lära mig mer teckenspråk, och jag föll verkligen för språket eftersom det gav mig en sådan trygghet.
Jag är född i Skåne, och även om livet tagit mig runt - från norrut till Uppsala och Flen - så är det Skåne som alltid har varit mitt hjärta.
Kallelse
Varför jag blev doula
Anledningen till att jag blev doula är att jag tänkte på er som inte hör så bra och hur det känns att ha tolk på förlossningen. Jag själv avstod tolk eftersom jag kände att fler personer i rummet skulle stressa mig och störa födelseprocessen.
Vid alla möten med barnmorskor har jag tänkt att det hade varit fint att få träffa någon som kan teckenspråk. Det är något speciellt med att kunna prata samma språk - man känner sig tryggare och mer förstådd.
Jag har inga problem med att prata själv, läsa på läppar eller kommunicera verbalt, men känslan av trygghet som teckenspråk ger är något extra.
Min förlossningshistoria
Söndag 18/2 2024
Jag hade känt lite värkar i ungefär två veckor, men de blev mest intensiva några dagar innan förlossningen. Just den här dagen kände jag ingenting på förmiddagen, men runt midnatt (ca 01-02) började de riktiga värkarna komma. De blev tätare och tätare. Jag blev trött och hade ont.
Jag ringde förlossningsavdelningen, men de sa att jag skulle stanna hemma och försöka hantera smärtan. Efter ett tag blev det värre, så jag ringde igen. De sa att jag fick komma in om jag behövde tips på hur jag skulle hantera värkarna. Jag hade ont och en stark magkänsla av att det var dags, men eftersom de sa så trodde jag ändå inte riktigt att det var dags.
Vi åkte in ändå, och det visade sig att jag var öppen 2 cm. Vi fick åka hem igen. Sent på natten fick jag väldigt ont. Nico försökte sova lite medan värkarna blev allt tätare. Jag andades mig igenom dem, tog en varm dusch och försökte vila. Efter en stund reste jag mig, blev yr och kräktes på golvet. Jag gick på toaletten och fick en värk samtidigt som jag bajsade. Jag tog en ny dusch medan Nico ringde till förlossningen. De hörde hur ont jag hade och sa att vi var välkomna in. Detta var ungefär tre timmar efter att vi hade varit i Lund första gången.
Jag kunde knappt gå, men kämpade på. Nico fick hjälpa mig att klä på mig. Jag blev frustrerad när jag inte fick på mig byxorna och sa till honom att det här går inte, och sa: "NEJ, du rör mig inte nu!"
Han var stressad och rädd att jag skulle föda hemma. Till slut lyckades vi och kom iväg. Jag blundade i bilen, fokuserade på andningen och försökte ta mig igenom värkarna.
När vi kom fram kunde jag knappt gå och bad om en rullstol, men sjuksköterskan tvekade, så jag fick gå och pausa på vägen. Jag frös jättemycket och skakade och blev lättirriterad på miljön på sjukhuset. Jag hade uppskattat lite mörkare belysning och varmare färger. Jag tror att det var min naturliga instinkt som reagerade. Jag sa till sjuksköterskan irriterat att jag ville ha filtar: "Har du filtar så ge mig dem nu!"
Jag tänkte att... jag ska föda nu, så nu vill jag ha allt som jag behöver. Min kropp sa ifrån!
När de undersökte mig var jag öppen 6 cm. Då kunde förlossningen verkligen starta. Klockan var 06:00. De tog fram poolen och började förbereda. Jag pratade lite med barnmorskan och visade mitt brev, där jag också hade skrivit att jag har en hörselnedsättning.
Under själva förlossningen gick det ändå bra för mig att höra barnmorskan tydligt, tack vare hennes tydliga artikulation. Det blev dock inte så mycket kommunikation eftersom jag var väldigt inne i min egen bubbla och fokuserade helt på kroppen och värkarna.
När poolen var klar hoppade jag i vattnet och då började krystvärkarna! Barnmorskan blev förvånad och frågade om jag verkligen krystade. "Jag vet inte", sa jag och skrek eftersom det gjorde så ont.
Hon förklarade hur jag skulle använda lustgasen, och efter det kunde jag andas bättre. Jag fick beröm för det.
Vid den tiden hade personalen i Lund inte utbildning för att förlösa i vattenpool, så jag fick kliva upp och lägga mig på sidan med benstöd. Jag krystade på instinkt, med pauser och lustgas emellan. Jag tyckte faktiskt att krystvärkarna var lättare än värkarna innan. Det kändes mer som att "få ut något".
Barnmorskan berättade att efter nästa krystning skulle hon vara ute. Jag blev glad och ivrig, kanske lite för ivrig, för jag krystade lite för hårt. Påverkad av lustgasen svarade jag: "Okej, nu kör vi!", vilket fick barnmorskorna och Nico att skratta.
Och sen kom hon. De lade henne direkt i min famn, och då var klockan prick 07:00. Krystfasen tog bara 15 minuter. Jag var hög på oxytocin och det kändes nästan som en orgasmvåg genom kroppen. Allt kändes fantastiskt. Jag var glad, skrattade och blev djupt rörd när jag såg min dotter. Nico grät och blev väldigt rörd när han såg henne för första gången.
Allt detta tog ungefär 6-7 timmar, så det gick väldigt fort. Eftersom det var min första gång var det svårt att veta om det verkligen var dags, även om min magkänsla sa det. Om jag hade fått bestämma hade jag velat vara på sjukhuset redan när jag var öppen 2 cm. Då hade jag kunnat få lugn och ro på plats, massage, lyssna på lugn musik och bada.
Allt gick ju väldigt fort, och barnmorskornas kommentarer efteråt var att jag nästan räknades som en omföderska. Jag kände också att jag litade mycket på mig själv och samarbetade med min dotter. Men nästa gång kommer jag vara ännu mer säker och förberedd inför förlossningen.
💫 Känner du dig osäker eller är det svårt att veta vad du behöver? Du är varmt välkommen att boka ett kostnadsfritt möte med mig så kan vi tillsammans prata igenom dina tankar, funderingar och önskemål i lugn och ro.
Kontakta mig
© 2026 Moderskraft - Alla rättigheter förbehållna