Min berättelse
Här delar jag min resa – både som människa och som mamma. Den har format mig till den doula jag är idag.
Vem jag är
Jag, Victoria, föddes hörselskadad och växte upp med lite teckenspråk omkring mig. Med tiden fick jag vägledning i att lära mig prata och uttala orden rätt – något som är vanligt att behöva stöd i som hörselskadad.
Senare i livet hamnade jag på en teckenspråkig arbetsplats där jag fick lära mig mer teckenspråk, och jag föll verkligen för språket eftersom det gav mig en sådan trygghet.
Jag är född i Skåne, och även om livet tagit mig runt – från norrut till Uppsala och Flen – så är det Skåne som alltid har varit mitt hjärta.
Varför jag blev doula
Anledningen till att jag blev doula är att jag tänkte på er som inte hör så bra och hur det känns att ha tolk på förlossningen. Jag själv avstod tolk eftersom jag kände att fler personer i rummet skulle stressa mig och störa födelseprocessen.
Vid alla möten med barnmorskor har jag tänkt att det hade varit fint att få träffa någon som kan teckenspråk. Det är något speciellt med att kunna prata samma språk – man känner sig tryggare och mer förstådd.
Jag har inga problem med att prata själv, läsa på läppar eller kommunicera verbalt, men känslan av trygghet som teckenspråk ger är något extra.
Min förlossningshistoria
Lördag - Söndag 17–18/2–2024: Jag hade känt lite värkar i ungefär två veckor, men de blev mest intensiva några dagar innan förlossningen. Just den här dagen kände jag ingenting på förmiddagen, men runt midnatt började riktiga värkarna komma.
Jag ringde förlossningen och de sa att jag skulle stanna hemma. Men smärtan ökade och till slut åkte vi in. Första gången var jag bara öppen 2 cm och skickades hem…
Hemma blev smärtan snabbt starkare. Jag andades mig igenom värkarna, duschade varmt och försökte vila. Jag blev yr, kräktes och kände att något verkligen var på gång.
När vi kom in igen kunde jag knappt gå. Jag frös, skakade och bad om filtar. När de undersökte mig var jag öppen 6 cm och förlossningen var i full gång.
Vattnet gick, poolen förbereddes och snart började krystvärkarna. Allt gick snabbt – krystfasen tog bara 15 minuter – och klockan 07:00 föddes min dotter.
Jag minns hur oxytocinet sköljde genom kroppen, som en våg. Jag skrattade, grät och var helt överväldigad av kärlek.
Det hela tog bara 6–7 timmar. Barnmorskorna sa att jag nästan födde som en omföderska – och jag kände verkligen att min kropp och min dotter samarbetade.
Upplevelsen lärde mig mycket om trygghet, kommunikation och hur viktigt det är att ha rätt stöd. Det är också en stor del av varför jag gör det jag gör idag.
💫 Känner du dig osäker eller är det svårt att veta vad du behöver? Du är varmt välkommen att boka ett kostnadsfritt möte med mig så kan vi tillsammans prata igenom dina tankar, funderingar och önskemål i lugn och ro.
Kontakta mig
© 2026 Moderskraft – Alla rättigheter förbehållna